Hoppa till innehåll
Almega Sök

När SAAB Automobile gick i konkurs 2011 var det en av de största och mest komplexa konkurserna i modern svensk historia, då väckte konkursförvaltaren cirka 30 återvinningsmål. I den nu aktuella konkursen av Serneke Sverige AB driver konkursförvaltarna återvinningskrav i omkring 200 mål. Det är sex gånger fler, trots att Serneke bedrev en betydligt enklare verksamhet, en enda typ av entreprenad, i ett begränsat geografiskt område. Skillnaden är anmärkningsvärd och väcker en berättigad fråga: vem kontrollerar att konkursförvaltare faktiskt agerar lagenligt?

Enligt konkurslagen är det Kronofogden som ska övervaka att förvaltningen bedrivs i enlighet med lagen. Myndigheten ska särskilt se till att förfarandet inte medför onödiga kostnader eller onödiga risker. Det saknas alltså inte kontroll i teorin utan tvärtom finns det en särskild statlig myndighet med just det ansvaret. Frågan är bara vad myndigheten faktiskt har gjort.

I Sernekekonkursen har Kronofogden samrått med förvaltarna och Skatteverket. Det mesta av myndighetens överväganden och kommunikation har sekretessbelagts, vilket försvårar en oberoende granskning. Vad som ändå kan anas är att fokus inte har legat på mängden processer eller deras rättsliga innehåll, utan snarare på om de instämda parterna har betalningsförmåga. Det är en grundläggande missuppfattning av tillsynsansvaret.

Erfarenhetsmässigt är det svårt att tänka sig att samtliga omkring 200 återvinningsanspråk uppfyller kravet på rättslig hållbarhet och realistiska utsikter till faktisk betalning. Det borde ha väckt allvarliga frågor hos Kronofogden och Skatteverket, som trots sin närvaro i processen inte verkar ha framfört några invändningar. Resultatet är att två statliga myndigheter passivt tillåter att en flodvåg av rättsprocesser nu drabbar näringslivet under många år framöver.

I flera återvinningsmål gör förvaltarna gällande att samtliga betalningar som Serneke utfört från fjärde kvartalet 2023 och fram till konkursdagen ska återbetalas. En uppfattning bland många jurister är att detta strider mot lag och i praktiken fungerar som en förlikningsstrategi från förvaltaren – Företagen väljer att hellre betala nu än att genomlida en lång och kostsam domstolsprocess. Om detta stämmer handlar det om ett allvarligt missbruk av återvinningsreglerna och konkurslagen, vilket ger Kronofogden ytterligare ett skäl att agera.

För de drabbade företagen är konsekvenserna omedelbara och allvarliga. Att bli stämd binder resurser, skapar affärsmässig osäkerhet och kan i värsta fall leda till konkurs. Men konsekvenserna sträcker sig längre än till de enskilda företagen.

Med denna praxis riskerar underleverantörer i framtiden att kräva extra säkerheter för att överhuvudtaget åta sig uppdrag. De förväntas ha insikter om uppdragsgivarens framtida betalningsförmåga flera år i förväg och samtidigt bära hela risken om bedömningen slår fel. Kalkylen är absurd: förlorar man rättegången tvingas man stå för kostnaden för det utförda arbetet och dessutom betala tillbaka den ersättning som skulle täcka den kostnaden. Vinner man rättegången riskerar man ändå att gå lottlös, eftersom det är långt ifrån säkert att medel finns kvar i konkursboet.

Detta är en ekvation som särskilt drabbar små och medelstora underleverantörer. I förlängningen belastar det hela det svenska näringslivet. Det är Kronofogdens ansvar att se till att konkursförfaranden inte innebär onödiga kostnader eller tar onödiga risker. När 200 återvinningsmål initieras i en konkurs av Sernekes storlek, och man kan misstänka att förvaltarnas strategi bygger på att pressa bolag till förlikning snarare än att driva rättsligt välgrundade anspråk, måste den ansvariga tillsynsmyndigheten agera.

Vi kräver att Kronofogden:

  1. Omedelbart fördjupar sin granskning av samtliga återvinningsanspråk i Sernekekonkursen.
  2. Säkerställer att endast rättsligt korrekta anspråk med realistiska utsikter till framgång drivs vidare.
  3. Tydliggör sitt tolkningsföreträde gentemot konkursförvaltarna när det gäller efterlevnad av konkurslagen.

Detta handlar ytterst om rättssäkerhet och förtroendet för konkursförfarandet. När tillsynen brister riskerar hela näringslivet att drabbas. Kronofogden måste nu visa att regelverket gäller i praktiken – inte bara i teorin.

Johnny Petré, vd Installatörsföretagen
Magnus Demervall, vd Företagarna
Catharina Elmsäter-Svärd, vd Byggföretagen
Erik Haara, vd Trä- och Möbelföretagen
Pontus Sjöstrand, vd Måleriföretagen
Anders Robertsson, vd Maskinentreprenörerna
Jenny Svärd, vd Glasbranschföreningen
Anders Lenhoff, förbundsdirektör Innovationsföretagen
Anders Hvarfner, vd Plåt- &Ventföretagen

Läs debattartikeln på DI Debatt här: Kronofogden måste stoppa stämningarna