Vårt behov av förebilder

Behovet av förebilder påtalas ofta. Vi behöver fler som lever upp till den hedersbetygelsen.

För en vecka sedan gick en av de riktigt vassa och starka profilerna i arkitektvärlden ur tiden: Emma Jonsteg. Hon var blott 47 år gammal och rycktes bort från sin familj, från sina vänner, från uppdraget i sitt företag, från arkitekturdebatten och kampen för en klok bostads- och arkitekturpolitik. Cancer är verkligen en grym, förfärlig sjukdom.

Jag mötte Emma vid flera tillfällen, men kände henne framför allt från debatten, de sociala medierna och från de frågor hon brann för och den energi hon skapade runt sig. Hon var en profil och för många även en förebild. Hon var en förebild både i sin person och i sin yrkesroll som arkitekt. Hon var en förebild i enskilda sakfrågor liksom i den stora, breda debatten. Emma Jonsteg var en duktig företagsledare, en mycket begåvad arkitekt och en omdömesgill kommunikatör och debattör. Och hon var kvinna.

På söndag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen.

Ett av våra verktyg för att åstadkomma ett mer inkluderande, respektfullt och jämställt – och därmed bättre – näringsliv handlar om att synliggöra förebilderna. De som går före, de som röjer hinder, de som går genom glastak. De banar också väg för andra.

Nu finns inte Emma Jonsteg längre. Men ett av många sätt att hedra hennes minne är att lyfta fram och fostra fler förebilder. Nå: det går kanske inte att ”skapa” förebilder: det är något man förtjänar och något som ligger i betraktarens ögon. Men vi är många som kan släppa på jante-mentaliteten lite för att ge andra chansen. Vi är många som kan bidra till att lyfta våra duktiga kollegor. Och vi är många som kan uppmuntra andra till att kliva fram. Arbetet med jämställdhet behöver fler kvinnliga förebilder.

Emma Jonsteg var en sådan. Vi har redan många andra att glädas åt: Åsa Bergman, Alexandra Hagen, Malin Frenning, Charlotte Bergman, Ulrika Lindstrand, Ann-Louise Lökholm-Klasson, Tatjana Joksimović, Cecilia Granath, Anna Lundman, AJ Larnelius, Elisabet Elfström, Sara Lindmark, Åsa Zetterberg, Monica von Schmalensee, Ulrika Francke, Ulla Bergström… Listan kan göras mycket, mycket längre.

Personligen tänker jag att jag, som medelålders vit man, måste bli en del av lösningen, inte av problemet. Jag kan bidra till att fler kvinnor blir förebilder. Och jag kan själv vara en förebild. Det finns få saker som är så hedrande som att bli kallad en förebild och ett föredöme. Fundera på hur du kan vara det: för dina barn, för din livskamrat, för dina kollegor, i din omgivning. Både i ditt sätt att vara, men ännu mer i hur du släpper fram och uppmuntrar andra.

Jag kan och ska dra mitt strå till stacken. Du kan också.

*

Jag har nu skrivit den här bloggen sedan i augusti 2015, nästan varje fredag med några sommar- och vinteruppehåll. Jag får återkommande en hel del respons, men vill gärna har mer. Vad tycker du? Är det läsvärt? För långt? För kort? Jag sätter värde på all feedback! (Om du inte vill ha bloggen alls framöver, så hör av dig, så tar jag bort dig från sändlistan.)

*

I helgen ska jag på teater: Katt på hett plåttak. Ett utmärkt tillfälle till reflektion och diskussion med hustrun om stort och smått.

Trevlig helg!

Magnus Höij, Förbundsdirektör