Avsaknaden av tydlighet i planering av infrastrukturinvesteringar bidrar till kompetensbrist
Sverige har under många år släpat efter när det gäller utbyggnad, modernisering och underhåll av infrastrukturen. Investeringarna har mer än halverats de senaste 50 åren och har lett till de akuta problem vi har idag.
Vitala investeringar som redan borde genomförts ryms inte längre inom den budget som finns tillgänglig. Detta har lett till att politiken, ibland desperat, letar efter alternativa finansieringsmodeller för att klara investeringsbehovet. Allt ifrån trängselavgifter, slitageavgifter till regionala fastighetsskatter, OPSer (Offentlig Privat Samverkan) till Sverigeförhandlingen där infrastruktursatsningar utlovas i utbyte mot medfinansiering och ökat bostadsbyggande. Allt som allt signalerar detta brister i den långsiktighet som infrastrukturfrågorna kräver.
Men finansieringen är inte den enda flaskhalsen. En alltmer akut flaskhals är den brist på ingenjörskompetens som svängningarna i infrastrukturinvesteringar har skapat. Vi kan inte fortsätta med en situation där investeringar förhalas eller skjuts i framtiden ena kvartalet och kvartalet efter så ska allt dras igång samtidigt. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart, och inte heller bra för den långsiktiga kompetensutvecklingen som branschen så väl behöver. En jämn hög investeringsnivå där projekt drar igång så tidigt som möjligt ger rätt förutsättningar för långsiktig kompetensförsörjning, bättre genomförda projekt och lägre underhållskostnader.
Det saknas en ännu större tydlighet och inriktning vad gäller framtida investeringar, satsningar på kompetensförsörjning och en plan för hur investeringstakten ytterligare kan öka.
För Sveriges del är det helt avgörande att infrastrukturinvesteringar ligger på en jämn hög nivå. Transportbehovet i Sverige kommer inte att minska. Men det är viktigt att vi hanterar detta på ett klimatsmart sätt och att vi ökar vår förmåga att investera utifrån ett livscykelperspektiv.
Regeringen har nu lagt den nya infrastrukturpropositionen för 2018-2029 och det är positivt att budgeten ökas med ytterligare 100 miljarder. Men att finansieringen beräknas rymmas inom befintliga ramar och att konkreta åtgärder kommer först i åtgärdsplanen skapar politisk osäkerhet. Ökade satsningar på förebyggande underhåll av tidigare gjorda investeringar är också ett steg i rätt riktning, allt annat vore förkastligt. Men åtgärderna räcker inte för att komma till rätta med den situation som skapats. Det saknas en ännu större tydlighet och inriktning vad gäller framtida investeringar, satsningar på kompetensförsörjning och en plan för hur investeringstakten ytterligare kan öka.
En väl utbyggd infrastruktur vad gäller såväl transporter som kommunikations- och försörjningsystem är vitalt för Sverige. Även om regeringen inte vill peka på exakt vilka investeringar som krävs, borde politiken tydligt markera hur infrastrukturinvesteringarna ska kunna öka över tid. Detta skulle ge möjlighet för akademi såväl som för ingenjörs- och arkitektföretag att långsiktigt investera i kompetensutveckling, forskning och innovation. Något som i sin tur leder till stärkt konkurrenskraft, ökad sysselsättning och ökad export av svenskt kunnande.