Tempo: en kvart eller ett sekel?

I fyra bloggar ska jag ge er några av mina tankar om vad som händer när digitaliseringen möter samhällsbyggnadssektorn. Först ut: synen på tempo och hastighet.

Två av de riktigt stora trenderna som påverkar våra medlemmar i arkitekt- och ingenjörsbranschen är digitaliseringen och urbaniseringen. I många avseenden kan dessa två trender stärka varandra och bidra till en stärkt utveckling: robotisering, sensorer, big data, geopositionering, parametrisk design och mycket annat kan förnya och utveckla vårt samhälle och hur vi bygger det.

Det fysiska och det digitala möts allt oftare och påverkar vartannat allt mer. Så långt allt gott. Men det finns också en hel del skillnader mellan dem som brukar jobba med den digitala miljön och dem som brukar jobba med den fysiska. Skillnader som skaver.

Inte minst handlar det om kulturer, arbetssätt. Subtila skillnader, som ibland inte märks direkt utan som blir tydliga först efter ett tag. Jag tänkte ägna några av de kommande fredagsbloggarna att belysa några av dessa. Jag hoppas att det kan bidra till några nya tankar. Och jag börjar med frågan om tempo och tidshorisonter.

För företag och individer i den digitala industrin är tidshorisonten ofta kort. En kvart för att spåna fram några idéer, en dag för att ta fram en prototyp, en månad för att testa på en målgrupp eller hos några kunder, en vecka senare kan allt vara bortglömt.

Appar, system, digitala tjänster utvecklas snabbt, förändras lika snabbt och kan dessutom ersättas av annat. För många är detta dessutom helt oproblematiskt. ”Life is too short to remove USB safely”, som det står på ett klistermärke hemma på mitt kylskåp.

För företag och individer som är vana vid att jobba med urbanisering: stadsbyggnad, infrastruktur och byggande, är tidshorisonten ofta decennier, inte sällan ännu längre. Operahuset i Oslo byggdes inte för att några år senare ersättas av något annat. När vi nu planerar för nya stambanor handlar det inte om att A/B-testa, där två järnvägar ställs mot varandra och den där flest reser behålls. Tvärt om: målbilden är att hitta en (den bästa) lösningen som sedan står över generationer.
Ibland är det inget större bekymmer: kort och lång tidshorisont kan leva sida vid sida. Systemstödet för design och konstruktion kan ändras, även om själva sjukhuset eller bron blir lika stabil och hållbar som innan. Men inte sällan kan det bli rejäla kulturkrockar.

Det kan handla om arbetssätt: vissa skyndar fort, tappar koncentrationen, byter snabbt spår. Andra ger aldrig upp, tänker inte om. Det kan handla om affärsmodeller: vissa förväntar sig återbetalning direkt, andra bygger långsiktiga värden och räknar ekonomi på andra sätt. Det kan handla om ledarskap och organisation: vissa ger utrymme för genomarbetade lösningar, och ger tid att tänka. Andra premierar kreativitet, nyfikenhet och mod att pröva det oväntade.

När järnvägen nu ska införa ett nytt, modernt signalsystem, ERTMS, är det en viktig investering i en digital lösning: järnvägen ska anamma den digitala världens möjligheter. Det är ett stort och kostsamt steg: det talas om 30 miljarder kronor som ska vara klart i sin helhet 2035 enligt Trafikverkets hemsida. Jag hoppas att ingenjörerna bakom denna digitala infrastruktur tar hänsyn till den snabba tekniska utveckling som tvivels utan kommer att skapa nya möjligheter, hitta andra vägar framåt och lösa problem på helt nya sätt. Hela tiden.

Det går inte att säga att kortsiktighet är bättre än långsiktighet. Men den snabba teknikutvecklingen (som också eldat på globaliseringen) tvingar oss alla att ha fler dörrar öppna. Det har blivit allt svårare att planera långt in i framtiden, när samhället runt om oss förändras så snabbt drivet av externa faktorer. Långsamheten har ett stort värde, men den utmanas allt mer.

Nästa vecka ska jag ger er några tankar om riskvillighet.

*
I helgen åker jag till de småländska skogarna och fiskar kräftor. Och letar lite efter blåbär, om det nu finns några.

Trevlig helg!

Magnus Höij

Förbundsdirektör, Innovationsföretagen