Står optimismen i vägen?

Visst hoppas vi att supersnabba och intelligenta fordon ska ta oss fram kvickt och säkert i framtiden. Men hur länge kan vi vänta?

Jag besökte nyligen en kompis som bor i Schweiz. Vi flög till Zürich och åkte sedan tåg genom Schweiz till bergen och lite skidåkning.

Min kompis summerade det jag själv kunde konstatera: ”Schweizarna älskar infrastruktur”. Investeringarna i tåg, både i nya banor och i synnerhet i underhåll av gamla, upplevs som höga och projekten ambitiösa.

Här hemma känns det annorlunda. Här lyser stoltheten över vår infrastruktur med sin frånvaro. Vi har länge duckat för att ta hand om underhållet av dagens järnvägssystem, även om det just nu händer massor. Och lika illa – eller värre: kritiken är inte nådig när det gäller nyinvesteringar i exempelvis nya stambanor. Oavsett vad det handlar om sägs kostnaden bli för dyr. ”Sverige är för stort och för glesbefolkat”, sägs det.

Om detta finns mycket att säga, men jag funderar på en aspekt på det som ofta lyfts fram när vi pratar om infrastruktur i Sverige: det sägs att ”modern teknik håller på att göra våra befintliga system omoderna”. Självkörande bilar, hyperloop, drönare som flyger runt med både prylar och människor.

”Tekniken finns – nu är det bara lagstiftningen och kulturen som återstår”, sägs det ibland. Detta låter ju bra: om det bara var så att vi fick de där självkörande bilarna. Eller en Hyperloop mellan Stockholm och Köpenhamn. Eller några andra städer. Men det finns ju många skäl till att det inte händer.

Jag tror själv att grundläggande samhällsfunktioner, dit infrastrukturen absolut hör, byggs betydligt långsammare än i den takt som tekniken kan utvecklas. Och några saker, exempelvis infrastrukturen, mår kanske rent av bra av att inte ”revolutioneras” för ofta. Det finns ett värde i att bygga ett samhälle på några fundament, som står relativt stadigt. Detta kan jag sannolikt resonera vidare om i en egen blogg.

Min poäng just nu är denna: vi är många som går och väntar på ”nästa stora grej”, exempelvis de självkörande bilarna. När de kommer skulle vi exempelvis kunna slopa p-platser i stan, avskaffa de eviga bilköerna och kraftigt reducera försäkringspremierna eftersom bilarna aldrig skulle krocka. Men eftersom omställningen till självkörande fordon kommer att ta lång tid – betydligt längre än vi nog vill erkänna i debatten – lamslås också nödvändiga investeringar i både ny och befintlig infrastruktur, exempelvis järnväg.

Kan det vara så, hemska tanke, att optimismen över den snabba teknikutvecklingens många möjligheter lamslår allt som har med underhåll av våra befintliga samhällsfunktioner att göra, såsom vår befintliga järnväg?

Nota bene: dessa rader kommer från en som verkligen bejakar teknikens framfart och möjligheter. Men jag stör mig på att vi inte orkar investera i nya stambanor, trots att behovet är mycket stort. Att vi inte orkar bygga vidare på det vi har – järnvägen verkar ju uppskattas av allt fler – bara för att vi bländas av nya visionära idéer.

Vi måste vara optimister – och vi måste tro på teknikens nya landvinningar. Men på några områden måste politiken stå för långsiktighet och stabilitet. Just nu tror jag att fortsatta investeringar i vårt järnvägsnät är just en sådan prioritering som vi alla skulle behöva enas kring. Samtidigt som vi hoppas på fler självkörande bilar och drönare som tar barnen till dagis. Helst redan i morgon.

*

Det ser ju ut som en tanke att jag på onsdag morgon samtalar med självaste infrastrukturministern Tomas Eneroth. Räkna med att vi berör järnvägsinvesteringar i det samtalet. Följ det gärna på Facebook.

*
I helgen hoppas vi att det finns lite snö i backarna i Romme, då jag och familjen drar på oss långkalsonger och skidhjälm för att åka lite skidor.

Dit åker vi med bil, som långt ifrån kör sig själv.

Trevlig helg!

//Magnus Höij