Vad kan du lära av Nato-anslutningen?

I rekordfart har Sverige gått från ett tydligt nej till ett lika tydligt ja till ett Nato-medlemskap. Vad kan vi lära av detta?

Debatten om en svensk Nato-anslutning har dominerat medierna i veckor, månader. Och omsvängningen, där framför allt Socialdemokraterna tidigare varit tydligt skeptiska eller helt avvisande till ett medlemskap i Atlantpakten, har gått väldigt fort. Det är lite extra anmärkningsvärt när omsvängningen gäller en så långsiktig fråga som Sveriges nationella säkerhet. Detta borde kanske  vara en av de mest långsiktiga frågorna av alla.

Jag tänker i det här sammanhanget inte ha några synpunkter på själva sakfrågan om en svensk Nato-anslutning.

Men det är värt att reflektera över hur snabbt det  kan svänga även i väldigt grundläggande frågor.

På förbundet jobbar vi med flera frågor som har nästan lika långsiktiga perspektiv som försvarsfrågan: infrastruktur, elförsörjning och förutsättningarna för högre utbildning och forskning är bara några långsiktiga näringspolitiska frågor. Pensioner, arbetsrätt och grunden för den svenska modellen är lika grundläggande och långsiktiga frågor på den arbetsgivarpolitiska sidan.

Jag är nog inte ensam om att tycka att förändringar i dessa system måste vara långsiktigt stabila. Besked och överenskommelser behöver hålla under lång tid. Förändringar måste förankras och beredas. Näringsliv, medborgare och civilsamhälle behöver ges utrymme att ställa om.

Med Rysslands krig mot Ukraina ändrades förutsättningarna i grunden, vilket helt naturligt fick konsekvenser.

Kan något liknande hända, som ändrar förutsättningarna för landets infrastruktur? Eller för vårt pensionssystem?

Jag vet inte. Men jag konstaterar att politiken inte räds fatta mycket långtgående beslut i väldigt centrala samhällsfunktioner på mycket kort tid.

Det rymmer en hel del osäkerhet. Men självfallet även många möjligheter.

Vad har jag lärt mig av detta? Dels att förutsättningarna näringsliv och många andra samhällsprojekt bygger på kan ändras snabbt.

Jag har också fått bekräftat att politiken har ett tempo idag som är långt ifrån de statliga utredningarnas tid på 60- och 70-talen.

Vi vet att det har blivit svårare att spana in i framtiden. Alternativen för framtiden är fler – och ofta sådant som var otänkbart för bara en kort tid sedan.

Svaret måste ligga i det kloka och nyanserade ledarskapet. Behovet av ett sådant ledarskap, både i politiken och i näringslivet är större än någonsin.

Behovet av tunga utredningar är sannolikt mindre.

*

Titta gärna på samtalet jag hade tidigare i veckan med Romina Pourmokhtari, ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Du kan se det här.

*

I helgen ska jag hämta mig från den förfärliga förkylning jag kämpat med i veckan. Jag hoppas vara på benen snarast: gräsmattor behöver klippas, hus behöver städas, cyklar behöver cyklas.

Trevlig helg.

/magnus