De stora och små projekten

Är tiden över för de stora, monumentala samhällsprojekten? Eller har staten en speciell uppgift i just dessa?

Debatten om höghastighetsbanorna går åter het. Partier vacklar, inte sällan hänvisas till att dessa medel borde gå till befintlig infrastruktur istället. En annan invändning, som dyker upp, är att modern teknik går snabbt fram och snart kommer ”gammal” teknik – järnväg brukar uppfattas just så – att ersättas av modernare lösningar.

För någon dryg vecka sedan ordnade vi på Innovationsföretagen ett seminarium om det svenska innovationsklimatet. En av frågorna handlade om statens roll för att främja innovation och kreativitet. Att undanröja hinder var ett självklart råd: oavsett om det gäller skatter, krångliga regler eller stelbenta offentliga upphandlingar. Men en annan roll som staten bör ta handlar om de riktigt stora projekten. Ska vi någonsin flyga till månen kanske det offentliga behöver ta en roll, både ekonomiskt och med någon sorts ledartröja. Så löd ett resonemang. Det går att hävda att staten måste våga axla ledarrollen när vi bygger samhällets infrastruktur. Utan det ledarskapet kommer vi kanske att få en mångfald av roliga och kreativa lösningar, men ingen samlad bild, inget sammanhållet system. Järnvägen är en sådan infrastruktur som vi gemensamt behöver investera i. Det är ett gemensamt, samhälleligt intresse att vi får en infrastruktur som håller samman vårt samhälle, där många perspektiv vägs samman.

Men det går också att resonera på ett annat sätt. Man kan hävda att tiden för de riktigt stora, gemensamma projekten är över. Framtiden stavas småskalighet, mångfald, olikhet, variation. Där teknisk utveckling och innovation ständigt föder nya idéer, där nya lösningar i hög takt ersätter gamla. I en sådan vision kommer ett megaprojekt som en höghastighetsjärnväg att få svårt att klara sig. Istället kommer bilar att bli eldrivna, självkörande, i vissa fall kanske ersatta av elskotrar, egna eller via delningstjänster. Vi kommer att få ser mer av Uber-liknande tjänster för transporter, kanske reser vi inte alls utan kommunicerar via nätet, den fysiska handeln blir en mångfald av lösningar där e-handel är en av många kanaler för oss att köpa och sälja.

Jag har sympati för båda resonemangen. Men en sak är jag säker på. Internet må vara en mångfald av saker, en enorm kreativitet, ett myller av variation. Men det bygger på en plattform, en standard, en gemensam ram. I internets fall är det IP-protokollet, http och html som lagt stora delar av grunden. Variationerna ovanpå dessa plattformar är många, men det bygger på något som är stadigt och relativt stabilt. Samma sak måste gälla samhället. Vi kan och bör uppmuntra till stor mångfald, men det måste bygga på en gemensam plattform, en grundtrygghet. Det kan handla om lagstiftning, om stadsplaner, om språk och vissa moraliska gränser. Men det kan och bör också inkludera infrastruktur. Ska vi ha ett sammanhållet samhälle, som dessutom främjar utveckling, måste infrastrukturen byggas och underhållas. Den måste formas så att den ger ramar för annan kreativitet, lägga en grund. Om även grunden börjar ifrågasättas äventyras faktiskt också annan kreativitet.

Så: ska vi bygga höghastighetsbanorna? Jag tror personligen det. Det lägger en grund, det skapar förutsättningar för samhälle, städer och landsbygd att utvecklas. Om samhället inte vågar investera i sina grundläggande funktioner, så riskerar vi att backa bandet, att hindra samhällsutveckling.

*

I helgen ska vi äta upp de kräftor vi fiskade i slutet av augusti. Dessutom åker båten upp på land efter en fin sommar. Blir det mer höst än så?

Trevlig helg.

/magnus